Så länge jag har lust.

Sexhundraelva. Så många inlägg blev det i den här bloggen, inkluderat detta sista. Jag har ingen lust längre, eller kanske det är behovet som inte finns där? Det fanns ett behov en gång, och en lust men allt det där tog slut. Som allting gör. Kärlekar, bloggar, livet. Allt tar slut. Vi ägnar större delen av vårt liv att hantera den ogripbara sanningen att allt tar slut, att vi ska dö. Och vi har så många strategier för att inte tänka på det. Vi famlar efter meningen med livet, det existensiella, det universala som gör vår närvaro påtaglig och värd något. Vi famlar efter meningen med livet samtidigt som vi närmar oss det oundvikliga - döden. Vi pratar inte om det, möjligen möjligen med våra terapeuter, men annars så gör det sig inte ens påmint hos oss. Förträngning? Ja, en smula. Men sådan är människan i sin överlevnadsiver att den förtränger det oundvikliga. Så varför tänka på det om det ändå är oundvikligt? Bra synpunkt, men den räcker inte ända fram. Vi ägnar våra tankar åt nuet istället, eller möjligen festen på lördagen som kommer och hur många bilder av oss från lördagen som sprids. Det blir vårt eftermäle. Om det landade ett UFO idag och försökte skapa sig en bild av vem jag är baserat på vcad som syns om mig, skulle det bli bra då? Nej, jag ska ägna mig åt döden ett tag. Fundera på den. Jag är livrädd för den på sätt och vis, men ändå inte. Jag har sagt till mina närmaste att om jag blir en grönsak så dra ur sladden. Gå vidare, sörj mig en smula, tänk på mig ibland men ägna inte era timmar, veckor, månader och år att mata mig med soppa som ändå rinner ur andra mungipan. Dra ur sladden och lev vidare.

Jag önskar att jag hade gjort som Heaven gjorde en gång, gjort sorti med stil, slutat på toppen. Men jag hoppar av i en nerförsbacke. Jag behöver inte bloggen mer, jag behöver inte er bekräftelse längre. Man behöver inte vara Dr Paul Weston för att tolka den terapeutiska innebörden av den här bloggen. Och jag behöver inte Dr Paul Weston för att förstå vilka behov och syften den här bloggen fyllt. För mig. Men inte bara för mig. Jag vet att den fyllt syften för några av er andra också. Även om ni kanske inte vet det själva.

Det finns ingen eller inga att tacka. Varför tacka för ett slut? För en död? Saker föds och saker dör, som den här bloggen, som din hund eller som du. Och jag. Inte än på ett tag, om jag har lite tur, men eventually. Man tackar inte för födsel och man tackar inte för död. Däremellan, ja kanske, men nu är inte den tiden för att bli en sentimental stolle. Har jag lärt mig något? Ja, kanske.

Det är tid för annat nu.

Back.

Ja, jo, visst - det var länge sedan jag skrev, det var det. Tack vare alla horder av brev, mail, fax, sms och mms som strömmat in har jag förstått att ni undrar var jag är. Har jag rest bort, har jag glömt mitt bloggerlösenord, har jag blivit sjuk eller arrogant, har jag blivit kandidat till EU-parlamentet, har jag dött eller, det värsta av allt, har jag blivit kär?

Ja, det kan ni ju undra över. Svaret kanske kommer längre ner. Kanske.

Jag har ett tag gått och funderat på diverse spörsmål men inte orkat dryfta dem med någon, riktigt. Jag har också gått och varit lite småsur. Jag har dessutom varut full några ggr sedan sist och med våren så har jag gått och blivit kåt också. Inte ung, men kåt. Och jag förbannar mitt löfte om att enbart kärligga, för jag har inte blivit kär och således inte luggen heller. Kanske dags att bryta ett löfte? Som om det nu bara vore att bryta det sådär? Ha. Ska ju finnas någon man vill bryta det med, liksom. Och, inte minst, någon som vill bryta det med mig. Internetporr är min räddning.

Och så har jag funderat på min pappa, han är död, dog för tidigt av sviterna av ett liv fyllt av för mycket vällevnad i form av nikotin och alkohol och negligerande av kostcirkeln. Pang bom så föll han ner då hjärtat stoppade. Och så har jag skrivit en massa andra saker, en helvetes massa andra saker som faktiskt varit viktigare för min försörjning om inte annat.

Dessutom har jag varit sur, som sagt. Eller snarare uppgiven av konstaterandet att världen är så mycket ytligare än den är djupare, så mycket enklare än den är krävande, så mycket mer fylld av skit än av delikatesser. Tyvärr. Det slog mig att jag hade så in i h-e många fler läsare och kommentatorer när jag skrev om ligga jämfört med efter att liggaklubben lagts ner. Då slutade ni både läsa och kommentera. Men så fungerar vi ju och det är inte mer med det. Så huruvida jag ska fortsätta blogga vet jag inte, jag fick en egoboost och nu behöver jag den inte på samma sätt längre. Just nu. Jag skriver för kommunikationen med omvärlden. Ni som skriver för er själva, grattis, men jag tror er inte. Jag tror vi alla skriver för egoboosten. Jag får den inte längre, besökssiffrorna dalar och kommentarerna är så få, så få. Och sanningen är att det är begripligt för jag skriver inte särskilt bra längre. It's not writing, it's typing, som Truman Capote sa om Bob Dylan.

Ni ser, jag svamlar efter ord och famlar efter mening.

Svin och tunga.

Ja, jag har bloggat knapert på senaste tiden. Men ni har fanimej kommenterat ännu knaprare, era lata svin. Jag har god lust att bojkotta er allihopa. Men det gör jag inte, jag är nämligen inte sådan.

I kväll på SVT visar Existens programmet "Tungotal - nådegåva eller hjärnskada?" och jag tycker den titeln är underbar, frågan är underbar. Svaret däremot, det är lätt.

Mähän.

Jag utsåg förra veckan några kandidater till att bli min sommartjej, mer exakt tre st kandidater. Det visade sig tyvärr att kandidaterna höll ganska skral klass, i a f just som sommartjejer. En var gift, en var nästan gift och en bodde för långt bort för att kunna passa som sommartjej. Man skulle väl kunna säga att de kanske har potential att bli åretrunt-tjejer, men det känns så där lagom aktuellt, då det i så fall skulle innebära, för deras del, skilsmässa, separation eller flytt, vilket jag inte riktigt längtar efter att dras in i just nu, om man säger.

Nej, jag får leta nya kandidater helt enkelt. Jag tror dock inte det kommer att bli helt lätt, jag tröttnar nämligen så lätt på hela skiten. Och en sak står allt mer klart för mig när det gäller parningsritualerna mellan könen och det är följande:

Womens lib, jämställdhet, och feminism - inga problem, jag är med på alla sätt och vis och alla kvinnor jag har haft relationer med har varit skithäftiga på att bryta gamla könsroller och normer och jag finner detta mycket mycket attraktivt och har aldrig fallit för något mähä i dessa frågor. Men men men, när det gäller att ta kontakt, att se till att det överhuvudtaget blir något överhuvudtaget, att ta steget från blickar, konversation eller flirt till nästa nivå - då är tjejer, kvinnor, brudar i princip totalförlamade, enligt min erfarenhet bör väl då tilläggas. Och detta gör mig besviken, faktiskt.

Nu finns ju alltid risken att det handlar om att ingen ens tänkt tanken på att vilja ta nästa steg med mig. Men då får jag hänvisa till mina polare som säger samma sak. Så det så.

Så jag kanske ska skita i hela sommartjejprojektet. Jag låser in mig i min lägenhet alldeles ensam. Det finns ju internetporr.

På sommaren ska man väl få ha lite kul i a f?

Det är vår och snart sommar och många skaffar katt. SOMMARKATT tänker ni då och mantrat skaffa inte sommarkatt börjar snurra i skallen på er. Jag tänker inte skaffa sommarkatt men jag funderar på att skaffa en sommartjej. En söt liten tjej som man kan gosa med under soliga dagar och klappa på under ljusa sommarnätter. En lite vän sak som fnissar åt mina skämt och blandar en bra mojito och som gillar att lapa mjölkprodukter o så. Sen när hösten kommer så släpper jag ut henne och om hon inte blir överkörd eller tagen av räven så kanske hon blir deprimerad och får psykofarmaka utskrivet?

Samtidigt som jag tänder min höstbrasa, häller upp en stadig konjak och fördjupar mig i de stora filosoferna i min varma, djupa länstol och försöker tänka tillbaks på min sommartjej men...minns henne inte. Men jag är glad ändå för snart är det sommar igen. Mjau.

Bloggen är död - leve bloggen.

Efter att inledningsvis mest ha ägnat mig åt att kartlägga mina bloggläsares liggavanor övergick bloggen helt till att framhäva med all kraft att jag är en människa som står över alla andra. Under en period var detta allt mitt liv gick ut på, att påvisa min fysiska, psykiska, emotionella, intellektuella och i övrigt allomfattande superioritet. Men detta kan man bara göra under en begränsad tid. Jag räknar med att ni förstått nu och om ni inte har det så beror det på brister i era kognitiva förmågor och inget jag tänker göra något åt, även om jag utan problem skulle kunna.

Jag tänker fortsättningsvis ägna mitt bloggande åt någon form av memoarskrivande. Intressanta och svulstiga berättelser om mina upplevelser på lokalt eller globalt plan, helt enkelt. För att, förutom att jag är allt det där som jag räknat upp så är jag också en lätt jovialisk person med en god förmåga att berätta en historia.

Så, vad vill ni att jag ska berätta om?

1. När jag villade runt i Sevillas mörkaste och skitigaste kvarter mitt i natten på jakt efter den knarkarkvart där jag skulle sova?
2. När den polisen i Krakow ville pröva sina polska batonger i mina kroppsöppningar?
3. När mina försök att muta passpolisen i Tallinn misslyckades och istället placerade mig i ett unket förhörsrum?
4. När jag av en händelse blev medlem av en lokal VAM-förening?
5. Nåt annat?

Seså. Önska nu.

Nå?

Nå, vad tycker ni? Ska jag?

Vadå för något, undrar ni kanske då? Skit i det, här är jag som ställer frågorna och ni som ger svaren.

Om det ska fortsätta såhär kan jag lika gärna gå i kloster.

"Idag ska jag ta de två absolut gräsligaste plaggen jag har i min white trash-avdelning i min garderob och kombinera dessa och sen sätter jag på mig ett par alldeles för höga och fula högklackade skor så att jag vankar fram som en kombo av anka och kamel och så går jag ut på stan, det blir nog alla tiders det."

Så tycktes avskyvärt många tjejer - kvinnor - brudar - damer ha resonerat igår. Jag har aldrig sett på maken till parad av bad taste genom Fatbursparken i solen. Kollektivt solsting? Eller bara plain and simpel idioti? Vi satt i en halvtimme och stirrade och inte en (1) enda liten tendens till att vilja ligga med någon dök upp. Deprimerande. Kanske mina krav är för höga? Eller så var det inbreed-festival i närheten?

Männen då, skriker vän av ordning. Ja, det var väl ingen högre klass på dem heller, men det bryr jag mig inte så mycket om. Jag vill ändå inte ligga med dem och ju fler hillbillylookalikes som rör sig därute, desto bättre framstår jag i konkurrensen.

Logiken.

Igår: Firmafesten.
Idag: Baksmällan.
I morgon: Ågrenen.

Den hade alla de klassiska ingredienserna. Firmafesten alltså. Men vafan, med så många anställda så blir det ett och annat skådespel att åskåda.

In sympathy.

Äntligen en låt som handlar om mig. Fanimej på tiden.

They're almost falling over you
Why don't they call a truce
Whatever they are trying to do
It's of little use

They're drowning you in compliments
Trying to furnish proof
And though they speak with eloquence
There is little truth

You're bright, you're strong
You know your right from wrong
At least to some degree
You're wise, you're tough
You've heard their lies enough
You smile in sympathy

I'm watching your serenity
The way your soul transcends
Their tedious obscenities
Your patience never ends

And as the night begins to fade
You're heading for the door
Followed by a sad parade
You're on your own once more

You're bright, you're strong
You know your right from wrong
At least to some degree
You're wise, you're tough
You've heard their lies enough
You smile in sympathy